Röste.nu – Kulturdag i Dönjegården

Nyheter

Foto: Pär Nordqvist, 2019. Kamera: Nikon D7000.
FÖRELÄSTE OM SIN MISSION I BRASILIEN. Arja Rohlin, med rötterna i Finland, var hjälparbetare i en indianstam i Brasilien i slutet av 1990-talet. Det berättade hon om på kulturdagen.

Från finska Kuopio till indianstam i Brasilien
Arja Rohlin gjorde unik hjälpresa till Pataxóindianerna

RÖSTE 19 oktober 2019
Kulturdagen i Röste avslutades med en föreläsning av Arja Rohlin, ett finskt krigsbarn som genomlevt mycket från andra världskrigets slut fram till i dag. Arja bodde i ett indianreservat i ett par månader 1997 och fick där många erfarenheter av indianernas liv och leverne. Det blev till slut en bok med samma titel som hennes indianska jag – ’’Véra Acé.’’


Från början kommer Arja Rohlin från Finland. Hon föddes i Kuopio 1941. Under andra världskriget blev hon ett av de 70 000 finska krigsbarn som placerades i svenska fosterhem för att undkomma kriget. Redan som tvååring kom hon till ett barnlöst par i norra Värmland. Det var ett kärleksfullt hem och Arja gjorde sig snabbt hemmastadd, ja rent av rotade sig. Men strax före sin sjuårsdag rycktes hon upp igen. Hon skulle tillbaka till Finland och sin biologiska mamma.
   – Jag minns resan till Finland med min svenska pappa. Jag visste inte vart vi skulle. Vi fick åkta både tåg och båt, så det borde ha varit ett stort äventyr för mig, men jag förstod att något var fel när pappa grät, har hon berättat i en intervju för Helahälsingland.se 2013.
   Arjas biologiska mamma väntade på henne på kajen. Hon kastade sig över Arja, som inte förstod vem det var, för att ge henne en kram. Enligt henne själv var hon bortskämd när hon kom till Finland.
   – Min svenska pappa var präst, jag hade eget rum och vi hade hembiträde, men nu skulle jag helt plötsligt umgås med mina finska syskon. Det var svårt eftersom jag inte kunde språket. Dessutom var det ont om mat.
   Efter två kämpiga år i Finland återvände Arja till sin svenska fosterfamilj i Värmland och blev lycklig igen.
   – För mig var det att komma hem igen. När mina föräldrar ett par år senare skulle pensionera sig flyttade de till Viksjöfors och det var så jag hamnade i Hälsingland, berättar Arja.
   När hon sedan själv blev förälder började hon fundera över hur hennes finska mamma kunnat överge henne. Några år senare avled mamman i cancer men då hade de hunnit försonas.


Äventyr i Brasilien
Det har gått 22 år sedan hennes vistelse hos Pataxó-indianerna i Brasilien i Sydamerika, men hon minns fortfarande det mesta från äventyret. Hon hade fotografen Sonny Thoresen vid sin sida som dokumenterade resan. Tio år senare, 2007, kom en bok ut med titeln ”Véra Acé”, namnet som Arja fick av indianerna i och med att hon adopterades av dem. Boken är en reseskildring med Sonny Thoresens unika bilder. Arja hade den med sig under föreläsningen i Dönjegården.
   – Det man kan säga direkt om indianernas liv i jämförelse med vårt är att de har en helt annan inställning till livet och tillvaron. De är mycket rädda om naturen och alla levande varelser, och måste de ta något ber de först om tillåtelse, säger Arja och tillägger att det verkligen borde vara något vi i väst skulle ta efter.
   – Här är alla naturresurser en självklarhet och en lika stor självklarhet att använda dem på bra och mindre bra sätt.
   Men hur började äventyret i Brasilien? Arjas son arbetade som kock i Rio de Janeiro i slutet av 1990-talet och under ett besök fick Arja möjlighet att följa med ut på olika projekt, som arbete med gatubarn, sociala projekt och med barnhemsbarn. Första vistelsen blev kort, men redan året därpå var hon tillbaka, med ett brev från drottning Silvia, i vilket hon inbjöds att arbeta som volontär vid drottningens mödra- och spädbarnshem i Rio. Men där fanns redan tillräckligt med personal så Arja sökte sig vidare till en favella, en kåkstad vid namn Babelonia. Här lärde hon och en medarbetare vid namn Anders barnen engelska, vilket inte förflöt så jättebra då barnen var ovana att sitta stilla längre perioder och tröttnade till slut även på undervisningen. Kanske skulle teater passa bättre med både psykisk och fysisk stimulans?
   – Jag och min medarbetare Anders bestämde att vi skulle sätta upp en bearbetad version av pjäsen ’’Den lille prinsen’’ och efter några veckors övande väckte vi barnens intresse och efter att hela skolan i Babelonia engagerats blev det premiär efter tre månader, berättar Arja. Till premiären kom dagstidningar och två tv-bolag. Det var stor glädje när barnen fick se sig själva på tv.


Hjälp till utsatta flickor
När teaterprojektet avslutats blev Arjas nästa jobb på en skola och ett projekt som kallades ’’Trottoarflickorna.’’ Man fångade upp flickor i tonåren som löpte risk att hamna på gatan och erbjöd dem undervisning i handarbete, trädgårdsskötsel, hem och hushåll med mera.
   – Flickorna fick välja efter förmåga och intresse. Meningen var att de efter skolan skulle ha en utbildning som gav dem arbete för självförsörjning, säger Arja.
   Via sin son fick Arja veta att man på universitetet i Santa Cruz höll på med ett projekt för att hjälpa indianerna i området. En vecka senare flög Arja från Rio till den gamla staden Ilheus, en resa på tre timmar. Därifrån tog det ytterligare en timme att nå Santa Cruz och universitetet, där Arja fick träffa rektorn ganska omedelbart. Mötet resulterade i att hon fick klartecken för sitt projekt.
   – Vi gick runt och bekantade oss med universitetet och studenterna. De som jobbade med indianfrågor berättade om sitt arbete. Ett tiotal studenter åkte regelbundet till Hä Häi Häi-stammens reservat i närheten för att hjälpa de omkring 2 000 invånarna till självhjälp, berättar Arja.
   För omkring hundra år sedan grundades reservat för indianstammarna i Brasilien, men konflikten mellan dem och ägarna till marken som skulle bli reservat pågick trots regeringsbeslutet. Från början var det portugiserna som fördrev indianerna ut i skogen och upp i bergen i samband med kolonisationen på 1500-talet och därefter blev indianerna en förföljd folkgrupp ända fram till att reservaten byggdes. Men i reservaten var livssituationen inte heller direkt lätt. Skogarna var nedhuggna, marken uttorkad genom erosion och det var ont om bete för djuren. Men med åren har saker och ting förbättrats, även om det gått långsamt.


Misstänksamma indianer
Det blev inte lätt för Arja att besöka reservatet, papperskriget med myndigheterna var enormt.
   – Jag fick vänta några dagar på besked i staden Cuaraci tillsammans med Guto, en ciceron och medhjälpare. Efter två dagar kom tillståndet. Jag var välkommen dit! berättar Arja. Väl framme fick hon presentera sig, berätta varifrån hon kom och vad hon ville. Guto, själv halvindian, fick vara tolk. Indianerna hade ingen aning om landet Sveriges existens och inte heller vad en kamera var. Bymötet kom fram till att indianerna var i störst behov av hjälp med att klara allt det praktiska i reservatet, men de var misstänksamma mot de främmande människorna som kommit och som påstod sig kunna hjälpa. Bakom misstanken låg en händelse där indianerna blivit lurade av en grupp amerikanska forskare som utgett sig för att vara hjälparbetare, men som i smyg tog blodprov på barnen för att få klarhet i varför de drabbades så svårt av för oss vanliga sjukdomar som mässling, röda hund och kikhosta.
   För att sjösätta projektet krävdes flera medhjälpare och dessa värvades när Arja kort därefter återvänt till Sverige. Då kontaktades Arbetsförmedlingen, kommuner och studieförbund. Bland de ungdomar som anmälde intresse valdes fem ut. Sonny Thoresen, en ung man som studerade till fotograf, ville också följa med och blev projektets officiella fotograf. Väl på plats i Brasilien igen blev det fler frågor och funderingar från indianerna, särskilt gällande fotograferingen. Vem eller vilka skulle Sonny fota? Var skulle bilderna hamna? Och viktigaste av allt, var det farligt att komma med på bild?
   – Det blev så att byborna själva fick bestämma vad och vilka som skulle fotograferas, de skulle få se bilderna på förhand, de skulle inte spridas utan deras tillstånd. Beskedet lugnade dem.


Adopterades och fick indiannamn
Under en fest en tid senare blev Arja adopterad av stammen och fick ett indianskt namn, ’’Véra Acé’’, som betyder ’’Ljust Huvud’’. Detta skedde genom en ritual där hövdingen sjöng och mumlade något samtidigt som alla taktfast klappade händerna.
   – Sedan rörde han tre gånger vid mina axlar och kysste min panna och därmed var jag en av dem, säger Arja.
   Ju längre tiden gick desto mer lärde hon och Sonny att känna indianerna.
   – Rent språkmässigt var det fortfarande svårt att förstå vad de sade, men med händer, fötter och mimik löste sig det mesta.
   – Ett annat äventyr var när jag skulle lära mig att rida. Det ingick liksom i indianlivet att behärska en häst, men jag hade avstått från det av rädsla tidigare. Men nu gick det inte att komma undan längre, så med hjälp av många händer fick de upp mig på en häst, och det blev en rolig stund för alla att se min osäkerhet på hästen, som gjorde precis som den ville, berättar Arja.
   Olyckligtvis gick hennes uppehållstillstånd i Brasilien ut innan de svenska ungdomarna hunnit komma på plats.
   – I Sverige hade myndigheternas kvarnar malt långsamt men efter en del påtryckningar blev allt godkänt.
   Nu är det länge sedan Arja var i Brasilien, det är över 20 år sedan. Hon skulle gärna återvända till reservatet.
   – De är alla ’’mina’’ indianer. Jag har lämnat en del av mitt hjärta hos dem.
   Ett tjugotal personer lyssnade på Arjas föreläsning och bildvisning i Dönjegården. Hon fick också möjlighet att smaka på kolbullarna, som tillagades i ett tält utanför.

PÄR NORDQVIST
070–365 74 83


FICK LEKTION OM INDIANER.Åhörarna i Dönjegården var inte många men de som närvarade fick veta en hel del om indianer i Brasilien.


ÄVENTYRET BLEV BOK. Tio år efter resorna till Brasilien blev tiden med indianerna utgiven i bokform.

Foto: Pär Nordqvist, 2019. Kamera: Nikon D7000.
VETERANMOPEDISTER PÅ KULTURDAG. Från vänster Jörgen Ullmark med föräldrarna Sven-Daniel och Maj samt Sven-Erik Olsson. De är alla medlemmar i Bollnäs Veteranmopedklubb som besökte kulturdagen i Dönjegården.

Veteranmopeder har blivit kultur
Bollnäs Veteranmopedklubb gästade kulturdagen i Röste

RÖSTE 19 oktober 2019
Veteranmopeder är också kultur. Det budskapet ville Röste Bygdegårdsförening förmedla under kulturdagen i Dönjegården på lördagen. Medlemmar ur Bollnäs Veteranmopedklubb trotsade vädret och tog en tur ut till Röste.


Bollnäs veteranmopedklubb hade en specialinbjudan till kulturdagen. De skulle komma och visa upp sina fordon och många nyfikna skulle vara där och titta. Det blev inte riktigt så. Det regnade kraftigt på lördagsförmiddagen vilket fick till följd att ett fåtal mopedister vågade sig ut, nämligen tre stycken. Jörgen Ullmark och pappa Sven kom på varsin raritet i regnet. Väl framme fick de en värmande kopp kaffe med dopp i Dönjegården. Efter en stund anslöt en till klubbmedlem på moped, nämligen Sven-Erik Olsson. Han kör svenskt.
   – Ja det är en Monark Monarscoot från tidigt 60-tal, men som går fortfarande, säger Sven-Erik.
   Även Jörgen Ullmark körde ett svenskt mopedmärke. Han kom på klubbens äldsta moped, en Husqvarna Novolette från 1954, som man får trampa igång.
   I klubben råder en stor manlig majoritet, ca 98 procent är män, men antalet kvinnor ökar. Att det är så få kvinnor har ofta att göra med att tjejer i tonåren inte väljer att skaffa moped i lika stor utsträckning som killar och har därför ingen relation till fordonet senare i livet.
   – Vi har ett Ladies run varje år där bara våra kvinnliga medlemmar deltar och det tror vi är bra. Då får damerna köra på egen hand utan oss gubbar, säger Jörgen Ullmark.
   Klubben har regelbundna träffar varje månad då man gör en utflykt någonstans i Bollnäsområdet. Men det som kanske är mest uppskattat är Tomterallyt i Bollnäs centrum strax före jul. Då brukar Brotorget invaderas av tomtar på mopeder, och man åker bland annat runt granen och visar upp sig. Sen ställer man upp mopederna på rad och har visning, lite som på Motorrevyn i ishallen.


Mekar själva
Ett 50-tal aktiva medlemmar, de flesta i 50-60-årsåldern, deltar i träffarna. Men det finns medlemmar som är runt 30 och även upp mot 80. Mopederna är också av varierande ålder, allt från 50-tal till en bit in på 90-talet.
   Många medlemmar mekar själva med sina mopeder och därmed blir ägandet billigare.
   – Jag skulle tro att de här gamla mopederna, med traditionell teknik håller längre än dagens EU-mopeder. Med tanke på genomsnittsåldern på mopederna är det förvånansvärt lite problem, säger Jörgen Ullmark.

PÄR NORDQVIST
070–365 74 83


STYLAD JACKA. Sven-Erik Olsson hade en jacka med veteranmopedklubbens logotype på ryggen.


MOPEDERNA SOM DELTOG. Närmast kameran en Monark Monarscoot från 1961, Husqvarna Novolette från 1954 och en Puch Texas från 1974.
Publicerad: 2019-10-27

Foto: Pär Nordqvist, 2019. Kamera: Nikon D7000.
UNDER GRÄDDNING. En kolbulle blir till. Den påminner starkt om tunn fläskpannkaka och receptet är snarlikt.

Kolbullar på kulturdag

RÖSTE 19 oktober 2019
Det fanns kolbullar att köpa under kulturdagen på Dönjegården på lördagen (19/10 2019). Här är en under gräddning i kolbulletältet. Det var Bengt Tegnér och Göran Andersson som höll i tillagningen och Jessica Nilsson gjorde smeten.



NYGRÄDDAD OCH HET. Emma Frost blir serverad en kolbulle av Göran Andersson.

KOLBULLEKOCKAR. Bengt Tegnér och Göran Andersson lagar kolbullar i mattältet.Publicerad: 2019-11-04
Fler nyheter:


Foto: Pär Nordqvist, 2019. Kamera: Nikon Coolpix A900.
LYCKLIGA VINNARE. Håkan Jonsson och Ewa-Marianne Jonsson blev två av storvinnarna när Postkodlotteriet gästade Bollnäs på måndagseftermiddagen. De vann sammanlagt lite drygt 230 000 kronor.

2 000 000 gav glädje-rus på Brotorget
Postkodlotteriet gästade Bollnäs för andra gången på ett år

BOLLNÄS/RÖSTE 22 oktober 2019
För andra gången på lite drygt ett år kom Postkodlotteriet till Bollnäs. Det skedde på måndagseftermiddagen. Två miljoner kronor hade man med sig i potten och nu var det postnummer 821 30 som lottats fram. Ett par hundra glada vinnare och övrig publik hade samlats på Brotorget för en två timmar lång postkodfest.


I september 2018 var det postnummer 821 35 som vann i Postkodlotteriet, och då var Christian ’’Kicken’’ Lundquist här och delade ut vinster. Nu var det alltså dags igen.
  – Ni har tur i Bollnäs. Sammanlagt har ni vunnit över 52 miljoner kronor genom åren, berättade ’’Kicken’’.
   Tillsammans med från ’’Idol’’ kände Ludvig Turner värmde han upp Bollnäspubliken inför tv-inspelningen och vinstutdelningen. Det blev fullt ös på torget med kända låtar som ’’Proud Mary’’ och ’’En kväll i juni’’ men med ny text.’’Kicken’’, som bor i Stockholm, klagade på det kalla vädret i Bollnäs. Han gjorde flera så kallade åkarbrasor på scenen och gned händerna.
  – Vad kallt ni har det! Jag klädde mig inte för ett sån’t här väder, trodde det skulle vara mycket varmare här! konstaterade han i mellansnacket.
  Men publiken på torget blev varm när de fick jubla, applådera och vifta med postkodlotter så att tv-inspelningen skulle bli så livfull som möjligt. Bland annat fick män och kvinnor tävla mot varandra i sång.
  När uppvärmningen var klar stack ’’Kicken’’ vidare till Gällivare för jobb och lämnade över programledarskapet till kollegan och för detta fotbollsproffset Jesper Blomqvist, som presenterade alla som vunnit mer än grundsumman genom att läsa upp deras namn. Bland de första att komma upp på scenen var Ewa-Marianne och Håkan Jonsson. De var två av kvällens storvinnare. Med sina sex lotter kammade de hem 230 688 kronor.
  – Det här känns fantastiskt bra, sade Håkan Jonsson efter att ha tagit emot vinstcheckarna. Håkan skojade innan och sa att han skulle använda en del av pengarna till bränsle till bilen, som han skulle vinna. Tyvärr blev det inte så. En annan Jonsson, med förnamnet Gösta, fick nycklarna till bilen i sin hand av Jesper Blomqvist. Förutom bilen fick Gösta även 30 000 kronor på sina lotter. Första turen skulle gå hem till Tågmästaren, enligt den lycklige vinnaren.
  Kvällen avslutades med en gruppfotografering på alla som vunnit storvinster och vars namn lästs upp. Sedan skingrades folkmassan på torget och Postkodfesten rullade vidare. Under timmarna på torget bjöds det på fika, Postkodfika, där Nya Konditoriet stod för bullarna och kaffet.

PÄR NORDQVIST
070–365 74 83


HÅKAN OCH EWA-MARIANNE JONSSON VANN I POSTNUMMER 821 30.


ELSIE VANN PÅ TRE LOTTER. 38 448 kronor per lott och sammanlagt blev det 115 344 kronor för Elsie Bratt.


GÖSTA VANN BILEN. Gösta Jonsson kammade hem en riktig storvinst i form av en Volvo V90 värd 395 800 kronor samt 30 000 kronor på sina lotter.


FOTBOLLSPROFFS BLEV PROGRAMLEDARE. Före detta fotbollsproffset Jeser Blomqvist ledde prisutdelningen på Brotorget.


ALLA VINNARE AV STÖRRE SUMMA. Gruppbild på alla som vann mer än de 2 733 kronorna i dragningen. Två miljoner bestod potten av till postnummer 821 30.


POSTKODVINNARE. Alla som vunnit fick en lott att vifta med. Det måste ju vara fart och liv i inspelningen som visas på TV4 på lördag 26 oktober.


POSTKODFEST 2019 I BOLLNÄS. Från scenen bjöds det på underhållning före prisutdelningen.


LUDVIG OCH ’’KICKEN’’ UNDERHÖLL. Ludvigh Turner och Christian Lundquist spelade och sjöng på Brotorget i det kalla höstvädret.


’’BURR SÅ KALLT!’’ ’’Kicken’’ frös på scenen och gjorde allt för att få upp värmen.


BILEN SOM ALLA VILLE HA. Det var dock bara en som fick den och han heter Gösta Jonsson.

Foto: Pär Nordqvist, 2019. Kamera: Nikon Coolpix A900.
BY I HÖSTSKRUD. Utsikt över Röste från skolbacken en dag i oktober.

Vackra färger sätter guldkant på hösten

RÖSTE 16 oktober 2019
Hösten är här. Det går inte att förneka. Dagarna är kortare, snart ställer vi om klockorna till vintertid/normaltid men vinner då en timmes sömn eller vad vi vill syssla med. Talar man om vädret regnar och blåser det i Röste just nu. Det är sex grader varmt men riktigt ruggigt. För ett par veckor sedan var det kalla nätter och med ens föll mycket av löven ner på marken. Men det finns färgprakt kvar fortfarande. Och det är en av de positiva sidorna med årstiden att det blir så mycket färger i naturen. Här är ett axplock av de bilder som vi tog i Röste med omnejd i mitten av oktober.



RÖNNBÄR VID SKOLBACKEN. En stor rönnbärsbuske ’’blommar’’ vid sidan av skolbacken.


RÖNNBÄREN, ÄR DE SURA? En viss räv sa så om rönnbären en gång, men stämmer det?


DIMHÖLJDA BERG. Riktig höstkänsla.


VID DÖNJEGÅRDEN. En häck med röda blad, har ingen uppgift om vad den heter.


JON-OLS ÅKRAR. Mittemellan Bollnäs Norr och Albert & Herbert ligger Jon-Ols lantbruk där hästar brukar beta på somrarna. Så här såg det ut på söndagseftermiddagen (12 oktober 2019).


HÖSTFÄRGER LYSER UPP. Aspar vid åkerkanten ett par hundra meter från Korsnäsvägen.


VID BRON ÖVER RIKSVÄG 83. En av höstens vackraste dagar.


GÅNG- OCH CYKELBRON ÖVER GALVÅN. Kanske inte alla känner till den, men man kan använda den om man går, cyklar eller kör moped. Den ligger strax nedanför den stora bron över 83:an.


UTSIKT MOT EN BRO. Bilden tagen från gång- och cykelbron över Galvån och den intensivt trafikerade riksvägen.
Kulturkrogen i Bollnäs försatt i konkurs

Förlorade halva kundunderlaget på kort tid • Oklart vad som händer i lokalerna
Till toppen av sidan