Dönjegårdens historia

NYBYGGE. Dönjegården strax före invigningen 1952.

Dönjegården
– byggd av blåögda ”optimester” från Röste

”Denna lilla skrift är utgiven i anledning av invigningen av ’Dönjegården’ den 22 juni 1952. Inom kortare tid än ett år har denna gård vuxit fram på Hammarbackens krön. Det ligger mycket offervilja bakom detta verk, inte bara av medlemmarna i frisksportarklubben Dönje, utan av hela bygden. Många villiga armar har räckts till hjälp för att bistå ungdom, som vill bygga vidare i samhället”.

Så står det i en liten tidning som gavs ut inför invigningen av Röstes bygdegård – Dönjegården. Vid det här laget är tidningen inte i bästa skick. Den har lästs både fram- och baklänges ett otal gånger. Men så är den ju 50 år också. Till sommaren firar Dönjegården 50-årsjubileum, och då kommer det att hända saker, var så säkra.Men nu ska vi ta en titt på hur gården byggdes, vilka som startade frisksportarföreningen Dönje och hur det var på invigningsdagen i midsommarhelgen 1952.

  Historien om Dönjegården tar sin början en februarikväll 1948. Då samlades ett tiotal ungdomar på Röste skola för att bilda en frisksportarklubb (se bilden till höger.) Alla som besökte mötet fick plats i klubbens styrelse och man enades om att ha möten varje vecka. Vid nästa möte kom fler intresserade och man diskuterade vad som hänt sedan föregående träff. Tidningen Frisksport hade sålts och klubbkassan uppgick nu till hela 2:40 kronor.
  Ordförande för klubben var Lars-Holger Röstlund, numera känd som ordförande i Bollnäs Hembygdsförening och föreståndare för Kämpens hembygdsgård i Bollnäs. Han föreslog att klubbens inkomster skulle användas till något som alla kunde ha glädje av – en ungdomsgård. En ungdomsgård i Röste? Det lät som rena vansinnet, tyckte övriga medlemmar. Men innan den kvällens möte var slut, hade man kommit överens om att bygga samlingslokalen.

  ”När vi vandrade hemåt, visste vi alla, att nu hade vi börjat ett företag, som andra föreningar i byn arbetat med i 50 år, och ännu ej lyckats. Men vi var blåögda optimester med vilja av stål, som lovade varandra att kämpa fram mot det hägrande målet.”

  Så gick tiden. Den lilla klubben växte och växte. Så även övertygelsen om att bygget av gården skulle bli av. Alla pengar som kom in från fester, lotterier, bärplockningsutflykter och tidningsinsamlingar gick oavkortat till byggkassan. Men det mesta tog tid. Bara att få bygglov tog två år. När tillståndet äntligen beviljades kom nästa motgång. De äldre i byn förklarade vid en bystämma på våren 1951 att de fortfarande ansåg att idén var befängd och blåögd.

   ”Som uppmuntran erbjöds vi att få röja upp i en grusgrop, vilken användes till soptipp, för vi skulle ha något att börja med. Hur väl minns vi inte, när vi stod i gropen bland soporna. Fanns det inte någon annan jordbit, i Hälsinglands näst största by, att bjuda dessa unga käcka viljor?”

  Det var frågan det. Byggnadstillståndet fanns, så även 8 000 kronor i kassan. Bygget hade kunnat börja när som helst, bara det funnits en tomt. Soptippen var inget alternativ. Efter ett givande samtal med en friluftsintresserad kronojägare, som hade större förståelse för planerna än bystämman, kom efter några dagar beskedet att han var villig att sälja mark. Sedan klubben fått mark var det bara en tidsfråga innan det första spadtaget skulle tas

”Det är en härlig sommarkväll. Efter vägarna kommer ungdomar med spadar, spett och hackor. Det är samling vid den inköpta tomten på Hammarbacken, för nu skall det första spadtaget tas.”

På kvällen den 2 juli 1951 togs så det första spadtaget av landstingsman Albert W Sjöberg, en av byns ledande män på den tiden. (På bilden intill ser vi att han lämnar över spaden till Lars-Holger Röstlund. Allan, längst till vänster, är redo att börja gräva.) Varje kväll under resten av sommaren samlades klubbmedlemmarna, män som kvinnor, för att gräva för grunden.
  Nu började vinden vända för Rösteungdomarna. Cement behövdes till grunden. Den lokale järnhandlaren, en före detta Röstebo för övrigt, skänkte all cement eftersom han tyckte att man ”arbetade så bra däruppe i Röste.” Klubben hade nu byborna med sig och var inte längre ensamma på byggarbetsplatsen.

   ”Om kvällarna kom tanter och farbröder med förfriskningar och bjöd oss på. Många äldre kom till och hjälpte oss med de svåraste arbetena. Nu kände vi, att byns folk trodde på oss och vi spottade i nävarna och arbetade vidare.”

   Det berättas att en bonde kom med häst och vagn lastad med stockar och plank. ”Virket är dyrt nu”, sade han, ”så det här får ni av mig”. En pojke erbjöd sig att samla in pengar. Han lyckades få ihop ett par tusen, och det var ett välkommet bidrag till föreningskassan.
   Märkligt nog fortsatte stadens handlare och affärsidkare att visa sällan skådad vänlighet mot ungdomarna. Smeden var lika snäll som järnhandlaren och skänkte smidet till de öppna spisarna. Han tyckte också att det jobbas så bra i Röste.
   Allteftersom bygget fortskred slöt bönderna upp med material, både byggnadsvirke och murbruk. En av byns bönder skänkte virke så att man kunde lägga golv i köket. Men när det väl blev dags för taklagsfest fanns inget i kassan. Då kom man fram till att bjuda in alla som hjälpt till med gården. Alla kunde väl ta med sig någonting.

   ”Vi besökte några bagare i Bollnäs och frågade om de ville skänka oss lite bröd. ’Det skall ni få,’ blev svaret. Det blev 100 bullar, 200 kakor och skorpor. En tant bakade 100 mazariner och våra flickor bakade sockerkakor. Mejeriet skänkte oss 3 liter tjock grädde, som vi garnerade tårtorna med. Andra affärer skänkte te och kaffe samt socker.”

   Vid taklagsfesten på Röste skola berömde landstingsman Albert W Sjöberg klubbens energiska arbete och folkskollärare Per Fröderberg höll med.När festen var över hade klubbens kassa förstärkts med 200 kronor. Inte illa på bara en kväll! Att man sedan fick låna 700 kronor från den godtemplarloge som funnits i byn gjorde inte saken sämre.

   En av klubbens medlemmar var Gösta Nordgren, även kallad ”Snoddas”. Under byggtiden for han till Stockholm för att spela bandy. Med Torsten Adenbys hjälp fick han komma fram till Lennart Hylands program ”Kaursellen” och sjunga sin ”Flottarkärlek ” rakt in i svenska folkets hjärtan. Det stora genombrottet kom och ”Snoddas” fick annat att tänka på än Dönjegården. Men på ett finurligt sätt kunde han dra in pengar till bygget:

”När han nu reser i landet runt och sjunger, har han en liten bok med sig, där bilder och text finnes från vårt arbete. Hos folkparksstyrelserna visar han denna bok, och då får han en slant som han sänder till Dönjegården.”

   Mängder av hushållsartiklar skänktes av järnhandlaren. Det var tallrikar, kastruller, tekannor, köttkvarn, våffeljärn med mera. En hydrofonanläggning kom i klubbens ägo sedan man erbjudit Röste skola, som saknade gymnastiksal, att använda Dönjegården för detta ändamål. En elfirma erbjöd sig att utan arbetskostnad installera det elektriska, vilket följdes av en gåva på 3 000 kronor av Bollnäs sockens kommunalnämnd. De pengarna användes för värme och belysning.

   En annan solskenshistoria:
”Det stod en farbror en dag utanför gården och tittade. Han såg så belåten ut. Han kom fram och pratade med oss. Han nämnde bla a: ’För ung. 40 år sedan åkte jag ofta till Röste, för jag hade min fästmö här. Men man fick smyga sig till denna by då, för röstepojkarna ville bara slåss. Nu när man ser till vilken fördel ungdomen har ändrats, så kan man inte annat än beundra deras arbete. Jag har följt detta arbete sedan starten med stort intresse, och nu vill jag ge er ett handtag.’ Han öppnade plånboken och tog ur den en hundrakronosedel, som vi fick. Döm om, att vi fick ny vilja att jobba några timmar extra den kvällen.”

   Emil Clar i Edsbyn är mannen bakom målningen på väggen ovanför scenen. Målningen föreställer skapande ungdomars kraft.

   Den 22 juni 1952 klockan 14.00 hade sånär 10 000 personer samlats vid planen framför Dönjegården. Det var dags för invigning. Gösta ”Snoddas” Nordgren fanns på plats med musiker. Så här skriver Gunnar ”Mr X” Magnusson i boken ”Bollnäs i ord och bild”:

   ”Åskådarna uppskattades till omkring 10 000 och med 5 145 sålda entrébiljetter kunde klubbkassören Erik Nedstam förnöjt konstatera att det fattades bara 10 000 kronor för att hela bygget skulle vara till fullo betalt. Landstingsman Albert W Sjöberg förrättade invigningen...”



Här är invigningsprogrammet:

Musik av Järnvägsmännens Musikkår.

Välkomstvisa, sjungen av Dönje-ungdomarna.

Hälsningsanförande, Lars-Holger Röstlund.

Musik av ”Erik och Mauritz”.

Landstingsman A. W. Sjöberg förrättar invigningen.

Musikkåren spelar.

Tal av rektor Jan Ottosson.

Sång av ungdomar. ”Mot solljusets land”.

Musik av Jon-Erik Öst.

Tal av kommunalkamrer G. Bothelius.

Musik av ”Erik och Mauritz”.

Akrobatik av ”Skövdegrabbarna”.

Sång av Anna-Britta.

Folkmusik av Spelmanslaget.

”Snoddas” sjunger och Lill-Erik spelar.

Musikkåren spelar.

Akrobatik av Olle.

Tal av rektor S. Elg.

Musik av ”Erik och Mauritz”.

Sång av Ingrid och Runa.

Musik av Jon-Erik Öst.

Skövdegrabbarna lär ut konsten att gå på styltor.

Musik på dragspel av Birgitta.

Violinmusik, Berith.

Tal av kyrkoherde L. Tillgren.

Deklamation av Anna-Britta.

Sång av Snoddas, Barndomshemmet.

Musik av ”Erik och Mauritz”.

Avslutning, Snoddas sjunger ”Flottarkärlek”,
klubbkamraterna sjunger med i kören, Haderi...

Tacktal.

1 timmes paus, under vilken Musikkåren spelar och Bollnäs Godtemplares folkdanslag har uppvisning i folkdanser.


Texten sammanställd av Pär Nordqvist i juni 2002. Källa för både text och bilder är tidskriften ’’Dönjegården’’, en specialtidning inför invigningen. Ett särskilt tack riktas till Alice Zetterlund, Röste, för lånet av tidningen.

Till toppen av sidan

Till Bygdens Nytt
Till startsidan röste.nu